Det finns ett allvarligt aber med vårt mänskliga psyke. Vi har ett inbyggt rättfärdigande över de situationer vi bevittnar.
(nu är detta givetvis beskrivande ur ett
makroperspektiv).
Detta innebär att vi bedömer att en person som är
lycklig, framgångsrik, har makt, pengar, inflytande, ja kort sagt vilken form
av välstånd som helst, har gjort sig förtjänt av det. Det är en beundransvärd
person...
Tar vi ett exempel och tittar närmre på det, får reda
på historien bakom eller helt enkelt resonerar med oss själva eller andra,
ändras allt som oftast bilden. "Det där kunde lika gärna varit jag".
Vi ser att framgångssagan har sina yttre orsaker och att vi alla har olika förutsättningar. Variationen av personliga egenskaper bland de lyckligt lottade
är parallell med de vi har bland folk vi känner.
Problemet är att vi oftare generaliserar än resonerar
och än mer allvarligt, vi har samma förhållningssätt i motsatt riktning.
De som farit illa bedömer vi omedvetet som några med
dåliga egenskaper. Den som vi slår på förtjänar inget bättre. Om vi dödar dig,
betyder det att du inte har något värde...
När det går till ytterligheter på detta vis tappar
vårt förnuft sin inverkan på våra attityder. Rättfärdigandet blir en absolut
nödvändighet. Vi kan inte acceptera dissonans när den skriker i våra öron, så
vi tolkar om.
Det kvarstår alltid, vilket vi kan förstå nu när
vi befinner oss i ett forum på betryggande avstånd från de verkliga
upplevelserna, viskandet "det kunde lika gärna varit jag".
Som kom, som såg, som segrade.
Som lämnade, som knep ihop ögonen, som gick under.
