Jag blir så jävla trött på idioter som slår ifrån sig allt ansvar med resonemanget; om inte vi begår moralvidriga handlingar så gör någon annan det. De pratar på radio om ifall det är OK att svenska vapen används i krig.
Världen ser ut som den gör och det är ju bra att vi tjänar pengar.. fuck that. Hur kan den världsåskådningen vara så poppis? För att vi inte ska halka efter på den internationella marknaden? Men måste vi i det här trögtänkta landet vara med och spela i busligan? Måste vi konkurrera med avskum och vara bättre avskum än de andra? Är det vårat ansvar, att vara en frisk fläkt i helvetet?
Fatta att det är bättre att lämna den juvenila leken och växa upp, ta ansvar på riktigt och vara en förebild. Nej till pälsfarmer, nej till vapentillverkning, nej till svältlöne-outsourcing. Var med på rulltrappan upp ur slem och svavel. En bättre värld är möjlig!
And in another language
I get so fucking tired of idiots who avoid all responsability with the reasoning; if we do not commit morality disgusting actions, someone else will. They discuss on the radio if it is OK that Swedish weapons are used in wars.
The world is made up the way it is and then it is good that we can make money of it.. fuck that.
How can that view of the world be so popular? Because we should not fall behind on the international market? But do we, in this dim country, have to play in the mischief league? Do we have to compete with scumbags and be better scumbags than the rest? Is it our responsability to be a breath of fresh air in hell?
Get this, it is better to leave the juvenile game behind and grow up, take real responsability and be a rolemodel. No to fur farms, no to arms manufacturing, no to sweatshop-outsourcing. Join the escalator, up from mucus and sulphur. A better world is possible!
torsdag 18 november 2010
lördag 6 november 2010
Recenserar bibeln: Exodus
Oj
Jag är fylld av förundran, hur ska bibeln rädda sig själv från Andra Moseboken? Jag visste ju att Mose var en viktig karaktär men här framställs han som rent avgörande. Jag vill sticka ut hakan och mena på att han var en bedragare, och nej inte en särskilt originell sådan, det är rent av på ett barns nivå. Med det vill jag inte dumförklara barn, det är bara svårt att begripa att det finns de som låter sig luras av denne Mose än idag.
Jag funderar över ur vilket perspektiv denna historiske mans biografi skrivits. Det är delvis avgörande. Är det i stort sett en självbiografi, är det den mer talföre Arons historier, är det en postumt historisk skildring av en legendar eller en sammanställning av en mängd olika dokument? Jag kan tänka mig att svaret bara är en googling utom räckhåll, men låter det förbli så en tid framöver till förmån för roande grubbleri.
Hur har jag då kommit fram till att Mose är tidernas bedragare? Ska ta det hyfsat kronologiskt så som jag minns det. I skärningspunkten mellan Första och Andra Moseboken befinner sig Israels folk i Egypten och har vuxit sig stora och besvärliga. Egyptens farao har börjat förslava och förtrycka dem för att motverka deras framväxt. Han går så långt att han befaller att alla nyfödda israeliska gossebarn ska kastas i floden. Mose var ett sådant gossebarn, men som bekant var Mose ett så vackert litet barn att hans mor inte kunde förmå dränka honom utan lade honom att flyta i vassen.
Enligt historien var Moses mammas farbror Josef, så att alla ska förstå att Mose är en nära släkting till Abraham och kompani. Vidare hittade faraos dotter, kan ni tänka er, Mose i vassen och tyckte synd om honom. Moses moster strosade oskyldigt omkring i närheten så faraos dotter frågade henne om hon kunde fixa en amma åt henne att föda upp detta gossebarn. På så vis fick Mose komma tillbaks till sin mamma. Låter lite uppdiktat av någon mytoman eller så, men låt gå.
När Mose sen blir stor springer han på den talande brinnande busken. "Fjant! Fjant!" - "Här är jag." Och så fick Mose Gud till bästa kompis och fick veta att Guds namn var "Jag Är". Jag Är sa åt Mose att de skulle hjälpas åt att befria folket från Egypten. Mose var dock lite bekymrad över hur han skulle lyckas övertyga sitt folk, blyg som han var. Så Gud gick med på att låta Mose säga till sin bror Aron vad Aron skulle säga så att Mose slapp göra det själv. Som bonus ordnade Gud så att Mose kunde trolla.
Mose och Aron får uppdraget att be Farao om att släppa israelerna ur Egypten "let my people go". Farao vägrar. Så för att övertyga Farao om att israelernas gud är stor får Mose börja trolla. Problemet är att de trollkonster Mose visar upp har Farao egna magiker som behärskar, så det imponerar dåligt. Redan här börjar bilden av att Mose hänger sig åt bluffmakeri att klarna. Men det är klart, det finns ju de som tror på Joe Laberos trick så varför inte trollkonster i bibeln.
Moses trollerier orsakar plågor på Egyptens land och varje gång han försöker övertyga säger farao att han ger upp, men när Mose släpper sitt låsgrepp så låtsas Farao som ingenting och fortsätter hålla kvar Moses folk i Egypten. Gud ledsnar till slut och uppfinner påsken. Alla israeler stryker lammblod på sina dörrposter och går på så vis säkra när Gud går runt och dödar den förstfödde i varje hem. Efter detta gav sig Farao på riktigt. Gud passade på att lägga lite regler för påskhögtiden som denna befrielse ledde till. Mest av allt avskydde Gud syrat bröd, så surdeg förbjöds på påsken. Inga utlänningar fick äta påsklamm heller.
Mose leder sitt folk ut genom Egypten men inte runt Röda havet, nej för här skulle Gud med hjälp av Mose dela på havet så att alla kunde traska rätt igenom. Personligen tror jag det hade och göra med ebb, eller kanske ett rev men här blev en hel skara av Faraos folk dränkta bakom israelerna, så jag har väl fel. Tyvärr var det ont om mat på andra sidan havet, så Gud lät det regna manna från himmelen för folket att äta i fyrtio år, det smakade semla. Jag tror det var Mose som inte gillade syrat bröd men hade smak för sötsaker.
Mose hade vid det här laget lyckats befria ett helt folk och fått smak för makt. Så han kilade upp för ett berg och sa att han skulle prata med Gud däruppe. Men om någon smög efter, då jävlar skulle Gud straffa den med döden. Däruppe hugger han ut budorden och stiftar en jäkla massa "Guds" lagar. Hur man ska behandla sina slavar, öga för öga - tand för tand, en massa olika dödsstraff - bland annat för att förtala sina föräldrar eller jobba på söndagar, att trollkvinnor ska dödas, att man ska tala sanning och inte ägna sig åt ocker. Det var också viktigt att komma med dyrbara gåvor åt Gud...
I det nya landet tar Mose hjälp av Gud att slå ihjäl alla folk som står i israelernas väg. Alla människor förutom israelerna är slödder och inte värda ett jota för Gud. Mose, fegsmart som han är, deltar inte i krigen utan står och viftar med sin gudastav och påstår att det är därför hans folk segrar.
Detta var första halvan av Andra Moseboken. Den andra halvan är Guds - som alltid genom Mose - noggranna beskrivningar och föreskrifter om materialval och design för heliga objekt. Blandat med en massa ockulta offerritualer för att göra objekten heliga. Mycket stänka blod och kleta med inälvor. Aron, Moses bror, var förstås högste präst åt Gud.
Betyg 3/5
Mose är måhända en verklig historisk person, men hans särställning som Guds förmedlare är inte trovärdig någonstans. Ändock tycks det vara med Mose den judiska/kristna läran uppstår och alternativa gudar förbjuds. Boken är som skriven för att beskriva en av tre möjliga personer. En mytoman, en schizofren eller ett maktgalet geni. Allt rabbel om hur de heliga objekten ska tillverkas är otroligt fånigt och tråkigt och drar ned betyget en del. Andra Moseboken lever inte på trovärdighet utan får så mycket som en trea i betyg på grund av den fascination över religion den bidrar till.
Jag är fylld av förundran, hur ska bibeln rädda sig själv från Andra Moseboken? Jag visste ju att Mose var en viktig karaktär men här framställs han som rent avgörande. Jag vill sticka ut hakan och mena på att han var en bedragare, och nej inte en särskilt originell sådan, det är rent av på ett barns nivå. Med det vill jag inte dumförklara barn, det är bara svårt att begripa att det finns de som låter sig luras av denne Mose än idag.
Jag funderar över ur vilket perspektiv denna historiske mans biografi skrivits. Det är delvis avgörande. Är det i stort sett en självbiografi, är det den mer talföre Arons historier, är det en postumt historisk skildring av en legendar eller en sammanställning av en mängd olika dokument? Jag kan tänka mig att svaret bara är en googling utom räckhåll, men låter det förbli så en tid framöver till förmån för roande grubbleri.
Hur har jag då kommit fram till att Mose är tidernas bedragare? Ska ta det hyfsat kronologiskt så som jag minns det. I skärningspunkten mellan Första och Andra Moseboken befinner sig Israels folk i Egypten och har vuxit sig stora och besvärliga. Egyptens farao har börjat förslava och förtrycka dem för att motverka deras framväxt. Han går så långt att han befaller att alla nyfödda israeliska gossebarn ska kastas i floden. Mose var ett sådant gossebarn, men som bekant var Mose ett så vackert litet barn att hans mor inte kunde förmå dränka honom utan lade honom att flyta i vassen.
Enligt historien var Moses mammas farbror Josef, så att alla ska förstå att Mose är en nära släkting till Abraham och kompani. Vidare hittade faraos dotter, kan ni tänka er, Mose i vassen och tyckte synd om honom. Moses moster strosade oskyldigt omkring i närheten så faraos dotter frågade henne om hon kunde fixa en amma åt henne att föda upp detta gossebarn. På så vis fick Mose komma tillbaks till sin mamma. Låter lite uppdiktat av någon mytoman eller så, men låt gå.
När Mose sen blir stor springer han på den talande brinnande busken. "Fjant! Fjant!" - "Här är jag." Och så fick Mose Gud till bästa kompis och fick veta att Guds namn var "Jag Är". Jag Är sa åt Mose att de skulle hjälpas åt att befria folket från Egypten. Mose var dock lite bekymrad över hur han skulle lyckas övertyga sitt folk, blyg som han var. Så Gud gick med på att låta Mose säga till sin bror Aron vad Aron skulle säga så att Mose slapp göra det själv. Som bonus ordnade Gud så att Mose kunde trolla.
Mose och Aron får uppdraget att be Farao om att släppa israelerna ur Egypten "let my people go". Farao vägrar. Så för att övertyga Farao om att israelernas gud är stor får Mose börja trolla. Problemet är att de trollkonster Mose visar upp har Farao egna magiker som behärskar, så det imponerar dåligt. Redan här börjar bilden av att Mose hänger sig åt bluffmakeri att klarna. Men det är klart, det finns ju de som tror på Joe Laberos trick så varför inte trollkonster i bibeln.
Moses trollerier orsakar plågor på Egyptens land och varje gång han försöker övertyga säger farao att han ger upp, men när Mose släpper sitt låsgrepp så låtsas Farao som ingenting och fortsätter hålla kvar Moses folk i Egypten. Gud ledsnar till slut och uppfinner påsken. Alla israeler stryker lammblod på sina dörrposter och går på så vis säkra när Gud går runt och dödar den förstfödde i varje hem. Efter detta gav sig Farao på riktigt. Gud passade på att lägga lite regler för påskhögtiden som denna befrielse ledde till. Mest av allt avskydde Gud syrat bröd, så surdeg förbjöds på påsken. Inga utlänningar fick äta påsklamm heller.
Mose leder sitt folk ut genom Egypten men inte runt Röda havet, nej för här skulle Gud med hjälp av Mose dela på havet så att alla kunde traska rätt igenom. Personligen tror jag det hade och göra med ebb, eller kanske ett rev men här blev en hel skara av Faraos folk dränkta bakom israelerna, så jag har väl fel. Tyvärr var det ont om mat på andra sidan havet, så Gud lät det regna manna från himmelen för folket att äta i fyrtio år, det smakade semla. Jag tror det var Mose som inte gillade syrat bröd men hade smak för sötsaker.
Mose hade vid det här laget lyckats befria ett helt folk och fått smak för makt. Så han kilade upp för ett berg och sa att han skulle prata med Gud däruppe. Men om någon smög efter, då jävlar skulle Gud straffa den med döden. Däruppe hugger han ut budorden och stiftar en jäkla massa "Guds" lagar. Hur man ska behandla sina slavar, öga för öga - tand för tand, en massa olika dödsstraff - bland annat för att förtala sina föräldrar eller jobba på söndagar, att trollkvinnor ska dödas, att man ska tala sanning och inte ägna sig åt ocker. Det var också viktigt att komma med dyrbara gåvor åt Gud...
I det nya landet tar Mose hjälp av Gud att slå ihjäl alla folk som står i israelernas väg. Alla människor förutom israelerna är slödder och inte värda ett jota för Gud. Mose, fegsmart som han är, deltar inte i krigen utan står och viftar med sin gudastav och påstår att det är därför hans folk segrar.
Detta var första halvan av Andra Moseboken. Den andra halvan är Guds - som alltid genom Mose - noggranna beskrivningar och föreskrifter om materialval och design för heliga objekt. Blandat med en massa ockulta offerritualer för att göra objekten heliga. Mycket stänka blod och kleta med inälvor. Aron, Moses bror, var förstås högste präst åt Gud.
Betyg 3/5
Mose är måhända en verklig historisk person, men hans särställning som Guds förmedlare är inte trovärdig någonstans. Ändock tycks det vara med Mose den judiska/kristna läran uppstår och alternativa gudar förbjuds. Boken är som skriven för att beskriva en av tre möjliga personer. En mytoman, en schizofren eller ett maktgalet geni. Allt rabbel om hur de heliga objekten ska tillverkas är otroligt fånigt och tråkigt och drar ned betyget en del. Andra Moseboken lever inte på trovärdighet utan får så mycket som en trea i betyg på grund av den fascination över religion den bidrar till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)