För en vecka sedan var jag inbjuden att debattera religionens rimlighet med en ungdomspastor i ett litet samhälle i mina gamla hemtrakter. Det var ett tjugotal som intresserat (nåja) deltog i åhörarskaran, samt en medelålders pingstpastor som neutral (nåja) debattledare.
Skönt att få diskutera fritt kring ett sådant ämne med någon som är genuint intresserad. Det var några som efteråt visade sin uppskattning och tyckte att det var bra gjort att våga (nåja). Visst var det lite smånervöst att komma dit som en katt bland hermelinerna, fast samtidigt gillar jag nog att utmärka mig och konfrontera. I vardagen är det lite för lätt att stöta sig och lite för lätt att känna att det inte passar med filosofiska åsikter och ställningstaganden.
Tror inte att jag fick någon att överge sin tro, men jag ingöt kanske en annan bild av ateister än vad somliga (nåja) hade förväntat sig. Det är faktiskt skrämmande hur religiösa tror sig ha ensamrätt till allt vad moral är. Hur kan du som inte har någon gud handla moraliskt? Hur kan du ha engagerat dig för andra än dig själv? Jag undrar just vad för skräckhistorier religiösa föräldrar låter ateister figurera i. Helt okritiskt uttryckte debattledaren sin avsky till vilket lidande ateismen ställt till med och satte likhetstecken mellan kommunism och ateism. Svårt att debattera när begreppen flyter och religion förväxlas med politik och när alla dras över en kam.
Vad jag tror (nåja)? Moralfilosofi är en logisk följd av förmågan att föra samtal. Moral är evolutionärt och en förutsättning för det sociala djurets samhälle och en logisk följd av empati/sympati.
Empati/sympati är evolutionärt och en logisk följd av att själv kunna uppleva obehag och strävan. Orsak och verkan bildar vackra mönster. Religion kan vara nog så vackert, tveklöst, men har bara enkla linjer, skapare - skapad.
En åhörare upprördes över hur ateismen gjorde de fattigas lidanden meningslöst. Tack gud för att du gör det meningsfullt med lidande tänkte jag, men jag sa det inte. Om lidande har en högre mening kan vi ju acceptera det och tänka att de som har det svårt får gräddfil i himmelen, vilka lyllosar. Om alla kunde komma överens om att lidande saknar andra värden än viss personlig erfarenhet och ett vidgat perspektiv, så kanske världens orättvisor skulle te sig så pass outhärdliga att bevittna att vi tillsammans skulle fokusera på hur vi skall komma till rätta med problemen istället för att skapa religiös oskärpa.
Jag tror (nåja) att religionen i Sverige idag har som största funktion att vara mentalt plåster. Tror den troende verkligen att livet är en prövning och att paradiset tar vid när kroppen stöter ut det sista andetaget? Kan den troende verkligen säga att den inte är rädd för döden och att den icke troende borde vara livrädd? Här liksom i andra existentiella frågor väljer vissa att köpa plåster av märket Kristendom och så slutar de gråta. Det är samma liv vi lever och vi har samma existentiella sår, men som ateist tror jag inte att det onda försvinner för att man täcker över det. Jag har sett att såren läker bättre om de får luftas.
